Alteregon, punk och kvinnlig maskulin gemenskap

Ego is the bone killer…Genius at work is a capitalist patriarchal myth.-

(Dynasty Handbag aka Jibz Cameron)

Jag har numera en family business, ett gäng.

Mig själv, Lindorff, Lucy och RichHard. Josephine, en uncle, en moster och en daddy. De ger perspektiv, gemenskap, glädje och självsäkerhet.

RicHard är ett självförklarat konstnärsgeni, en omniprescence, som han gillar att kalla sig själv. Han kan föda sig själv ur sin egen testikel och håller gärna tal, sjunger och dansar på fester, bröllop, premiärer. Han är säker på sig själv. Skam finns inte i hans vokabulär. Och det har spridit sig och fått både familjeföretaget att växa och min karriär som Josephine att bli mer till det jag vill att den ska vara.

Lucy, en messy gossip gal som gärna ger bestämda råd om hur alla ska leva sina liv, har tillsammans med sin bästis Lucky (Lærke Grøntved) gett ut en årskalender och fått en million kronor för sitt och Luckys kommande talkshow.

Lindorff, den halv introverta, halv deprimerade, pretentiösa unclen har ett band som heter Deathman (Ragnhild Nelvik Bruseth, Sofie Søndervik Sæther, Ylva Gulpinar). Han är en wannabe rockstjärna som gärna bär världens sorger på sina axlar, och pratar mycket om det.

Josephine är en skådespelare med dansbakgrund som vill vara duktig på att jobba och ha mycket jobb.

RichHard, Lindorff och Lucy är Josephines alteregon.

När jag fick frågan om vad som är skillnaden mellan att hitta ett alterego och spela en karaktär, har jag tänkt mer på hur jag tränats som skådespelare och vad gemenskapen i drag, det queera, utelivsunderhållning och punk har fått mig att se.

Teatern som konstform har, i min erfarenhet, något patriarkalt och gammaldags över sig. Det finns en hierarki med en regissör på topp och med en uppdelning av det, som i många institutionella teatrar men också i vissa fria grupper, kallas “konstnärliga” team och sen skådespelarna/teknikerna. Den konstanta sökan efter bekräftelse som ligger lätt tillgängligt i skådespelaryrket (kanske just för den uppdelningen ofta är närvarande?) och den osäkra jobbsituationen, leder ofta till en upprätthållelse av den hierarkin. Jag upplever att det ofta inte finns plats för ifrågasättande av dessa hierarkier. Du ska kunna spela spelet, vara tacksam att du har jobb och finna dig i att det finns en tydlig hierarki om vem som ska tycka saker, vem som bestämmer, vem som snackar med vem, vilka historier som är intressanta osv.

Geniförklarade, oftast vita män, förklarar igen och igen, genom böcker, skolor, lärare, regissörer, skådespelare hur människor är och ska spelas, hur en värld borde byggas upp, vem och vad som är en del av den världen. Vilka som är värda att nämna. Vilka som är värda att få taltid, synas, bli representerade osv. Och dessa system och åsikter har upprepats så många gånger så att de är svåra att bli av med, även i fria teatergrupper. Även om jag också har jobbat med grupper och folk som inte jobbar hierarkiskt på detta sätt, och gått en utbildning (Akademi for Scenekunst i Fredrikstad) som i hela sin undervisningsstruktur försökte ifrågasätta upprepning av ett samma system om och om igen.

Alla arbetsplatser har kanske mer eller mindre tydliga hierarkier och maktsystem som skapas och utvecklas på olika sätt. I konsten och teatern verkar de finnas överallt, män, som gått före, backat varandra, svarat på varandras konstnärliga uttryck, klappat varandra på axeln. Män som kommit på system som andra ska följa för att bli “bra” skådespelare, “bra” konstnärer, få “bra” smak. System som vi andra ska lyssna på, lära av, lyda. System som ofta saknar historier och fantasier om något annat än vad som är framför deras egna näsor. Inte så konstigt, för det är svårt att föreställa sig saker man inte ser, kanske inte har upplevt eller inte velat se, som man inte tror på. Och mycket av det som skrivits av andra än just vita män, har oftast blivit förbisett genom historien.

Gemensamt för dessa system, åtminstone inom teatern, är ofta en tanke om hur man på bäst och mest ”rätt” sätt ska närma sig och spela en karaktär. Så vad är då skillnaden mellan ett alterego och en karaktär? Och varför upplever jag arbetet med alteregon som så frigörande?

Det finns säkert många svar. Men att hitta alteregon har för mig känts som att bygga ut mig själv, medan att spela en karaktär känts som jag gjort mig till en slags diplomat. Som diplomat blir jag bättre och bättre på att välkomna in en annans verklighet och liv, hitta förståelse för den karaktär jag ska spela och dens agens i livet. Jag försöker hitta minsta gemensamma nämnare mellan mig och karaktären, leva mig in i och göra plats för den andra i mig.

Innan jag hittade alteregon och gemenskapen de gav, upplevde jag att jag tränade på att verka åsiktslös och bra på att uppslukas av någon annan. Att inte synas som personen bakom var tydligen det jag uppfattade att professionellt betydde.

“I’ve had it with being nice, understanding, fair and hopeful. I feel like being negative all day.”

(John Waters)

Genom att arbeta med alteregon nådde jag sidor av mig själv som mitt ego Josephine försökt dölja. Mina alteregon använder sidor av mig själv som jag känner att jag själv, eller folk omkring mig, inte har velat se, uppskatta, uppmuntra eller bekräfta. Richhards starkt flirtande närvaro i alla rum han kommer in i. Lucys dominans i uttalanden kring hur andra borde leva. Lindorffs tungsinne och apati inför livet. Att kunna använda mig av de sidor av mig själv som jag inte tycker speciellt mycket om, ger mig perspektiv på vad jag försöker presentera som “normalt” “humoristiskt” “seriöst” “professionellt”. Perspektiven skapar mer aktiva strategier för mig, där jag tydligare kan se möjligheterna som uppstår för att spela på vad som känns “normalt”, “humoristiskt”, ”seriöst”, “professionellt” för och i mig.

De alteregon som jag hittat och som har hittat mig har gett mig sammanhang och en positiv förståelse för mig själv som normbrytande. Jag ser privilegiet och glädjen i att känna livsviktigheten och behovet för förändring, i samhället så väl som teatern. Det är inte bara en störning och frustration jag och många med mig har. Jag kan drivas av det, använda det i mitt yrke för att försöka skapa plats för olika erfarenheter, historier om verkligheter och fantasier.

En stor del av det patriarkala systemet är en överenskommelse om tystnad.

(Bell Hooks, The Will to Change)

Drag och punkscenen, och att ha alteregon i de gemenskaperna har fått mig att inse att vi kan ha makt, att vi kan ta oss friheten att hitta våra egna system, där våra syner på världen, människor och verkligheter är med i vad vi presenterar, vart vi gör det, i vilken form och för vem.

Att slippa undan min tystnad har fått mig att känna mer drivkraft och mindre apati i mitt eget liv.

Identitetsmarkörer som jag mer eller mindre måste förhålla mig till, kan jag använda för att skapa arbeten som ger plats for flera verkligheter och fantasier om mig själv, andra och de olika världarna vi rör oss i.

Jag försöker ha det kul när jag använder mig av de fördomar och hierarkier i de olika sammanhang jag rör mig i.

Heteronormer och patriarkala strukturer gör mig ångestfylld och förvirrad. Det gör mig ännu mer förvirrad när folk verkar lyckliga i dem. Inte för att jag inte unnar folk lycka, men för att jag får en känsla av att vara ghostad, att jag missförstått något. Och jag blir rädd för att bli ensam, isolerad, en sur och bitter jävel som “bara” vill kritisera. Men sen kommer jag på att jag älskar sura folk med mycket kritik, de är ofta de roligaste människorna. Och jag vill ju kritisera, speciellt de strukturer som är så starka att allt annat än normen i det systemet känns som avvikelser. Men jag vill gärna ha kul samtidigt.

Med vår dragkinggrupp Gutta (Lærke Grøntved, Desiree Bøgh Vaksdal, Ann Christin Berg Kongsness) som vi startade 2019, fick både Josephine och RichHard plats att växa in i min maskulinitet, äga och ha kul med den. Inte gömma den, skämmas över den, vara rädd för den eller transformera den till destruktiv femininitet, som jag delvis hade gjort innan. Genom den kvinnliga maskulina gemenskap i Gutta och genom mina lesbiska vänner har jag på riktigt förstått vikten av att gå min egen väg och lita på den, snarare än att låta makten och en “male gaze” döma mig. Den blicken har alltid både lätt provocerat mig och varit lätt tillgänglig i mig samtidigt, vilket ofta ledde till en känsla av apati. Tillsammans med de jag jobbar med har jag hittat strategier som att snacka skit om, kritisera och ha kul med de maktstrukturer och system som försöker kontrollera oss.

Jag har alltid haft stort behov av att förstå varför: varför är det fortfarande populärt att gifta sig, varför vi ska vara tysta om någon som slår sin partner, tysta om arbetsvillkor, acceptera arbetshierarkier, varför ska alla vilja ha barn, varför är inte alla bisexuella, varför kan man inte skämta och vara seriös samtidigt? Varför måste jag lyssna på normer, ta in dem, varför bryr jag mig?

”Jaja, man kan göra vad man vill”, tänker du kanske, och du har kanske rätt. Men mycket är så osynligt och presenteras som naturligt gång på gång att det kan vara svårt att få syn på vad man vill. Man sitter bara med känslan av att gömma sig, vara tyst om de saker som verkar otydliga för en. För mig känns det som att det är mycket man inte ska prata om. Och tyvärr har jag allt för ofta också lyssnat på det.

Med Gutta fick mycket av det normkritiska i mig en plats och det blev en förlösande kraft. Min surhet, ilska och sorg över “småsaker” kunde jag använda för att synliggöra det performativa i det som presenteras som normer.

Att få bekräftelse i min sorg över att världen ser ut som den gör, har fått mig att bli mer glad, aktiv i mitt eget liv, känna makt över att göra något åt, eller i alla fall med sorgen och viljan att leva som jag vill. Det får mig att kunna verka dum, ha kul och skita i saker som jag inte vill lägga energi på. När jag tillåter min förståelse av att leva att få komma fram så känner mig hel och har det mer kul. Jag låtsas inte vara en människa, jag är en.

I min erfarenhet är människor osammanhängande, berättar oftast “dåliga” historier utan att komma till en poäng, är osentimentala till stora, traumatiska händelser och sentimentala över små grejer. Folk rör sig nervöst, pratar sluddrigt, använder kroppen som att den har ett eget liv, rösten som den också har ett eget liv. Pompösa, pretentiösa i ena stunden; apatiska i den andra. Sårbara och starka, svaga och tuffa samtidigt. I min erfarenhet vill folk vara fria och säkra. Det är komplicerat och enkelt samtidigt. Och jag vill inte vara tyst om det.